Känner mig helt maktlös. När jag behövdes som mest kunde jag inte närvara...

och just då önskade jag mest av allt att jag inte vore gravid!

 

Var i stallet i dag på förmiddagen för att med stallkompisens hjälp lägga ett våtvarmt omslag (Gavins order)

på Tubbes hov som fått en envis hovböld. :( Har inte varit i stallet någon längre stund det senaste... men idag

blev det nästan 3 timmar. (då mest stillasittande eftersom att jag inte helst ska anstränga mig så mkt.)

 

På väg från stallet hör en kär vän av sig och berättar att hennes häst är dålig och att hon skulle behöva lite stöd.

I tanken satt jag redan i bilen påväg till henne i princip.. men jag var tvungen att ha i mig lite mat först.

När jag hade ätit insåg jag hur trött jag var i både kropp och knopp och insåg att jag borde inte åka... för miitt och bebisarnas bästa. Jag var helt enkelt tvungen att säga att jag inte kunde åka iallafall. :(

 

Det var det värsta beskedet jag någonsin behövt lämna tror jag...

Jag känner mig som den sämsta vännen i världshistorien! Fy :(

Att inte kunna vara där när hon behövde mig som mest känns förjävligt, mitt hjärta känns krossat.

Både hästen och vännen har stått mig väldigt nära och även om vi numera träffas ganska sällan tänker

jag mer än ofta på dom!

 

Himmeln har idag fått ännu en vacker ängel...

och Caesar har mött sin kärlek och bästa vän igen. Han måste ha blivit lycklig över att se henne,

och jag vet att han kommer ta väl hand om henne. 

 

Vila i frid underbara MIckelina. Du kommer föralltid ha en speciell plats i mitt hjärta <3