Fredagkväll... och bara kände att jag behövde skriva av mig.

 

Igår blev det ett pass i padocken. Det gick bra och det kändes okej.

Trots att jag "fuskrider" med graman nu... har aldrig tyckt att det ska behövas på Tubbe.

Eller jag ville inte att det skulle behövas... men det är ganska bekvämt att rida med faktiskt och det

känns som att Tubbe tycker det är okej han med.

Var ganska nöjd med oss då. Känner ju att vi har en del att hämta igen båda två i styrka efter dessa veckor som vi gått på sparlåga. Bara att jobba på tänke jag.

 

Efter att ha varot med pappa och tagit loss startmotorn på Oldsen var planen att bege mig till stallet och longera Tubbe med nya träningsprylen som inhandlades på Hööks förra veckan.

Men efter dagens ösregn var det rätt blött där så tog ett ganska snabbt beslut om att rida ut i stället.

Tanken var att "klätra" lite i de få backar som finns i Moaskogen som vi kallar den.

 

På med hackamore och sadel, och i väg.

Camilla sa att han hade varit gaska krånglig för henne i onsdags och bara löjlat sig och varit rädd för typ allt och velat vända hem å grejer. Tänkte att det ska vi råda bukt på idag. Han brukar inte vara sååå nöjjig med mig.

Men märkte ganska fort att herrn var på sitt mesigaste meshumör. Jaja... red i hop honom så gott det gick på hack och gasade på. Kom fram till vad som kallas ponnyslingan (ni som känner till våra ridvägar vet vad jag menar)

Travade runt lite där. Det finns små hinder att hoppa, men det gör jag aldrig när jag är ensam.

Valde att trava mot en av stockarna ändå... (ett skutt på 30-40cm) precis innan upptäcker Tubbe en vattenpöl precis bakom stocken och tvärnitar och vänder sig i vanlig ordning åt vänsteroch backar. Jag hade inte en suck.

Gled av och försökte hålla kvar i tygeln, ville ju inte att han skulle sticka.... men det gick inte och nästa sekund var han lös. *suck* Ropade och försökte få honom att komma till mig... men nädå. Han tittade bara på mig sen satte han av i raskt tempo hemåt. Bara att traska efter och hoppas på att aset är påväg mot pixsjö medans jag ringer stallkamraten. Hon och hennes sambo var ute och körde och kunde hjälpa mig att spana efter Tubbe.

När jag traskar på hemåt i rask takt ringer Emma och säger att han står i stallet.

Tur i oturen.

 

Med ett nedslaget självförtroende IGEN var jag förbannad och tänkte INTE ge mig.

In i sadelkammaren och bytade hacket mot graman och dressyrträns... Nu jävlar!

Red i padocken... men det var inte kul. Det gick bra... men det är ju inge kul att rida i padocken bara för att få nån typ av hämnd och sin vilja igenom. Där vill jag ju rida för att det är kul och vi ska jobba tillsammans.

Nä... fy va besviken jag var. Ledsen för att jag känner mig som den sämsta ryttaren och ledsen över att vi verkar ha hamnat i en ond cirkel där det är mycket motgångar just nu. Det känns bara som att jag förstör min häst.

Tankar kring hur jag ska träna honom för att hans rygg ska få bästa förutsättningen och han ska slippa vara öm där är något jag tänker på väldigt mycket... Skulle säga att det är det här som är baksidan med att ha häst.

Mycket oro och bekymmer stundtals...

 

MEN hur mycket man än vill ge upp kommer jag alltid tillbaka till samma tanke; jag gör ju det här för att det faktiskt är det roligaste jag vet och för att det ger mig otroligt mycket i utbyte för det mesta.

Alla har väl sina toppar och dalar, antingen man spelar golf, fotboll, tennis, kör cross, spelar schack eller samlar frimärken tex.

 

Jag önskar och hoppas kunna få mitt självförtroende åter och får känna känslan av att jag faktiskt kan igen.

Just nu är den bortblåst.

 

I morgon förmiddag ska jag vara sekreterare på ponnytävlingarna på klubben... jag har även köpt in och fixat i ordning alla priser, vilket jag gör för att jag tycker det är kul. Men det är en del jobb med det.

Det har varit två fullproppade veckor och jag känner att jag inte haft mycket ro i kroppen,

Jag hoppas allt går bra i morgon. Orkar inte mer motgångar just nu... behöver varva ner tror jag för att hitta tillbaka till mitt vanliga jag.

 

Skönt att ha någonstans att få skriva av sig och få lite utlopp för sina känslor en dag som denna, ibland behöver man det :)