När man tycker att man gjort så mycket man kan, men det ändå inte räcker...

Ja ni vet den känslan. Just den fick jag för några veckor sedan.

 

Våren kom i en rusande fart och helt plötsligt blev det sommar pang, poff.

Jag och Tubbe har varit ute på en tävling... där vi presterade vårt hittills sämsta resultat någonsin tror jag.

56% och vi kom sist. *pinsamt* Han var spänd och ville helst bara galoppera genom hela programmet

som var en LB:2. Skrattade mest åt honom.

 

Han har även varit på två hopptävlingar med Wille en i Kungsbacka där han fick 12 fel i 1m.

Sedan var vi i Billdal för ca en månad sedan. Där kom han runt med 8 fel och hoppade riktigt bra.

Men det var något som inte stämde, och det har känts lite så ett tag även om han utvecklats jätte mkt i hopppningen och numera hoppar riktigt bra! Efter att jag ridit en kväll i ridhuset longerade Wille honom på

asfalten utanför stallet... Jag tyckte inte han kändes bra när jag red, och han misstänkte en hälta,

och jo visst... på hårt underlag haltade han ganska tydligt.

 

Beslut om att ringa Hästklink Florian Lackner togs.

Kändes olustigt att han var halt IGEN. Jag som tyckte jag hade jobbat honom mycket mera från marken hela vintern och föröskt tänka på att rida honom så korrekt som jag bara kunde förmå mig. 

 

31/5 var vi på besök i Landvetter på kliniken. Jättefint ställe verkligen, och även om jag varit väldigt nöjd med de i Kungsbacka, så kommer jag åka hit i fortsättningen om jag behöver ta Tubbe till veterinär.

Mia gjorde mig sällskap, vilket jag verkligen uppskattade. Eppie och Elvira anslöt oxå uppe i Landvetter.

Man konstaterade ju rätt snabbt att han var halt, och att han är väldigt stel i sin rygg.

Efter det röntagades båda frambenen.... och ryggen.

Benen så bra ut, inga anmärkningar. När de sedan tog bilderna på ryggen och de dök upp på en stor dataskärm på väggen..,då behövde man inte vara Einstein för att förstå var Tubbes verkliga problem sitter... (som jag oxå såå länge misstänkt.) Hans tornutskott i övergången mellan bröstkorgen och ländryggen är så täta att det inte ens såg ut att gå in ett litet gräststrå emellan dom.

Inte undra på att han allt som oftast inte bjuder framåt ordentligt, gnisslar tänder, gapar med munnen och känns allmänt spänd. INte konstigt alls att han ibland får halvpanik och bara skakar på huvudet och börjar tokbacka.

Näää.... det känns väldigt logiskt bara. Så även om det verkligen INTE var vad jag ville se/höra... så var jag inte överraskad.

 

Veterinären sa att jag inte skulle "måla fan på väggen" utan han kommer att bli ridbar!

Trots att han i nuläget har en lite aggressivare form av "kissing spines" som det kallas.

Det finns hästar som går världscupen i hoppning och har den här åkomman, eller vad vi ska kalla det.

Än så länge är jag optimistisk. Har ridit honom sedan han var 3½ ungefär... och han är 10 år nu.

Förmodligen har han haft det här under en väldigt lång tid.... (iallafall om jag utgår från hur han betett sig under åren som gått) därför tänker jag att med alla tänkbara tips och råd om träningsupplägg och rehab för honom så kommer han funka 10 år till förhoppningsvis. Det är oxå så att en häst med den här diagnosen ska helst inte vila alls. Ryggen mår bättre av rörelse. Mycket skrittmotion och galopp jobb. Så lite trav som möjligt.

 

Det bara måste gå.... han är ju min ögonsten och jag hade ju sett framför mig att vi skulle ha sååå mycket kul ihop. Han ska ju bo hos mig hela sitt liv har jag ju sagt till honom. Nää... det finns inget annat alternativ, det bara måste finnas ett sätt att hålla honom ridbar.

Är veterinären optimistisk är jag det med... tillsvidare!

 

Den 3:e Juli ska vi på återbesök och då kommer ryggen behandlas såvida hältan är borta.

Snälla... håll tummarna för oss <3 Älskade Tubben...

 

Det var ju ruskigt längesedan jag bloggade nu. Vardagarna går i ett fasligt tempo... man hinner knappt blinka innan det är helg igen. Lite läskigt... helgen går ju lika snabbt den!

 

Vi har haft högsommarvärme under nästan en månad nu. Vilket gjort att jag... ja... tillochmed jag har badat i havet redan :) Det var helt ok. Bra att kunna checka av det på listan ;) Även resten av min lilla familj har badat.

Moa och Ida trivs som vanligt förträffligt bra på dagis... och det känns så skönt i hjärtat när man lämnar av dom på morgonen och de för de allra mesta skrattar och vinkar och ropar hej då.

Lika underbart känns det när man ska hämta dom eftermiddagen och de kommer springandes med öppna armar och ropar -"Mamma", -"Pappa" <3 Den senaste veckan har det gått lättare för dom att somna på kvällen oxå... skönt. Det har varit lite utav en kamp ibland ;) Med avdragna blöjor och kiss på golvet och sängkläder spritt över hela rummet.

 

Dom är bra busiga. ;)

 

Vill så gärna ta med dom till Astrid Lindgrens värld... men det är väldigt lååångt att åka... nja kanske inte för oss vuxna, men för två små kottar som har lite ont av åksjuka är det långt.

Vi får se. Något kul ska vi göra iallafall. :)

 

Har nog minst 1000 saker att berätta egentligen... som allltid. Men jag orkar faktiskt inte skriva mera just nu.

Dags för kvällsmat, och John Blund... ja den rackarn har redan börjar knacka mig i huvudet och försöker stänga ögonlocken på mig. ;)