Som alltid är det väl det jag skriver om...en uppgång och ett fall.

 

Jag skriver ju inte här särskilt ofta längre, bara när jag har lust eller behöver rensa hjärnan på tankar.

Detta inlägg beror på det sistnämnda mest.

 

Men som en kort resume av 2020 så var det trots pandemin ett rätt bra år för mig.

Tubbe har mått bra och vi har inte besökt veterinär sedan i mars, hela sommaren gick och vi hade kul!

Det var en sommar utan så värst många måsten, många saker ställdes såklart in så som konserter och annat. Men samtidigt var det skönt att livet liksom tog en kort paus. Det blev en hel del mer strandhäng än vanligt. Så nä jag känner mig rätt nöjd trots allt.

 

Barnen har varit hemma mer än vanligt oxå pga pandemin. Vi blev permitterade.

 

I Augusti började jag skolan. Vuxenutbildning i trädgård på munka. Det är jättekul och jag har lärt känna många nya roliga människor och givetvis lärt mig mycket nya saker också.

Tanken var/är ju att jobba inom yrket... men jag vet inte hur det kommer se ut när jag är klar. Kanske kommer jag gå tillbaka till scorett ändå. Det är tryggt med fast anställning och fasta tider, inga helger.

Mja... vi får se.

 

Tyvärr går ju inte allt som man tänkt, det är liksom livets gång.... rise and fall.

 

I Februari 2019 flyttade jag och Tubbe till min bästis stall. Det har bara varit positivt från första stund.

Tubbe blev en helt annan häst och mkt lugnare i själen och vi kunde skrutta runt i skogen som jag hade önskat så länge. Jag lovade mig själv och honom att vi aldrig skulle flytta igen...

 

Men planer ändras och så är det nu. Min bästa vän är en riktigt duktig ryttare och har eget företag.

Tanken med det var ju från början (om jag förstått rätt) att hon skulle ha tillridningar och försäljningshästar. Men sen kom graviditeter emellan och hennes planer sköts upp lite eller gick på halvfart. Nu är det hennes tid i livet och det är nu eller aldrig hon måste satsa på det hon vill göra.

 

Därför är vi inackorderingar uppsagda från och med 1 April.

 

Det känns otroligt tungt. Var nog i nånslags förnekelse/chock stadie igår när Emily kom och berättade. Det är klart att det inte är ett lätt beslut och det var ju jättejobbigt för henne att berätta att vi måste flytta. Jag tog på mig min tröstmantel istället och kramade världens snällaste vän just då och stängde av mina egna känslor.

 

När jag sedan satte mig i bilen och åkte hem kom raset. När jag var ensam och insåg vad jag står inför. Jag grät och ringde mamma som fick höra på mitt snorvlande, stackarn.

 

Nu börjar helvetet med att hitta en ny stallplats. Har svårt att tro att jag kommer hitta något som kommer kännas lika enkelt och naturligt bra.

 

Jag behöver en riktigt bra padock, helst ett ridhus.

Närhet till skog.

Service med skötsel.

och bra hagar är ju oxå ett önskemål.

 

Jag är livrädd för vad en flytt kommer innebära för förändring av Tubbe.

Han kan ju vara rätt stissig... han har svårt att gå i flock eftersom han gärna gnager på andras täcken :( Han kan vara lite stressig vid insläpp och framför allt är han ingen höjdare på spån.

 

Det hela kändes bara såååå och känns ännu rätt tungt. Vi hade ju hittat vår plats på jorden liksom.

 

Ska åka och prata med en stallägare i morgon. Vi får se hur det känns, hon är jättetrevlig det vet jag. Det blir en bit att åka var dag dock.

 

Hur som helst är jag ändå glad att Emily ska satsa på riktigt igen på det hon är bra på.

Skulle aldrig kunna vara besviken på henne. Hon är min bästa vän och jag älskar henne.

 

Nu är det dags att åka till skolan. Nu har jag lättat hjärtat lite. <3

 

På bilden är det Emily och Tubbe. En gammal bild från när han var unghäst.