Inte många dagar kvar nu på 2015

Det rullar på och nsart är 2016 här.
Jag gör allt jag kan för att föröska vila mig och se till att bebisarna stannar i magen några dagar till.
 
Julafton startade i stallet tillsammans med Angelica. Vi fodrade och släppte ut den morgonen... mysigt! :)
Sedan på eftermiddagen åkte vi in till stan till Patrics familj och kollade på Kalle, åt julmat och delade ut lite paket.
Senare när vi kom hem fick vi besök av mamma & pappa en stund :)
Det blev en mysig julafton om än något annorulnda pga. att vi inte firade allihopa tillsammans här hos oss.
Nästa år är nog allt som vanligt igen... bortsett från tre ungar som det kommer vara full fart på ;) (våra kottar samt Lovis, Patrics ssysters tös)
 
Tubbes jul blev ju inte så kul... han har haft boxarrest i snart 2 veckor totalt pga. en jäkla hovböld som inte ger med sig. man kan väl säga att han inte har varit så lycklig. Efter att Gavin varit där för 3e gången blev det färd till slöinge i tisdagskväll... då hoppade han på tre ben :(
Han skötte sig exemplariskt hos veterinären som egentligen inte hittade så mkt mer än ett hål som gick lååångt upp i trakten. (denna hovböld har troligtvis suttit där under mkt lång tid... utan att den har märkts förut)
Så hålet rengjordes och sedan fick han gips på foten... och 5 dagars boxvila. Stackarn... :(
Det har gått relativt bra ändå tycker jag... över förväntan.
 
Nu verkar han hältfri och jag har försökt få tag i Gavin så att Tubbe kan få på sin sko igen...
Men har inte fått något svar. :S Får se hur jag ska lösa detta... får fundera under dagen.
Hatar att sånt här ska hända just nu när man själv är som mest handikappad, och de små kottarna kan titta ut vilken dag som helst. *suck* Måtte det lösa sig.
 
Är ganska trött på att vara gravid nu som sagt... sover uruselt på nätterna. Vaknar och har ont i ryggen och magen känns som en enda stor ballong som det stretar något fruktanvärt i stundtals. De växer troligen så det knakar därinne! Vi var på tillväxtultraljud precis innan julafton. Doktorn som tittade på och mätte bebisarna då fick lite annorlunda mått än de tidigare läkarna har fått. Stämmer dessa mått väger de nu ca. 2100g och 2300g., vilket vi hoppas på. För desto större de är nu desto större är chansen att jag kan få förlösas i Varbeg och slippa åka till Halmstad som det annars blir om de är små och behöver lite extra vård.
 
I takt med att dagarna går blir man allt mer fundersam... i bland önskar jag att de ska komma ut nu så jag slipper ha ont i kroppen och känna mig så handikappad, samtidigt så vet jag vad som sen väntar, och att livet kommer bli helt annorlunda... när jag börjar tänka på det vill jag nog helst inte att de kommer ut alls. :b *haha*
Alla pratar om hur underbart livet med barn är... och att man sedan kommer leva i en liten lyckobubbla...
Hmmm... jag vet inte jag... Jag har sett väldigt lyckliga nyblivna föräldrar där allr går så himla bra, men jag har även sett familjer som verkar helt sönderstressade och som jämt gnabbas lite om vem som ska göra vad.. vem som skall ha hand om barnet eller inte. Tror det här är tankar som dyker upp för de flesta som väntar sitt/sina första barn.
 
Har suttit och tittat en del på bilder och filmklipp på instagram och lite varstans och bara längtar efter att få komma tillbaka till den ryttare/hästägare jag egentligen är. Jag vill ut och rida NU! Umgås med Tubbe som vanligt igen, och ja jo jag vet, den tiden kommer... men jag önskar vi vore där redan nu :)
När jag ser människor som hopptränar eller sitter och gör diverse dressyrövningar som byten och annat...då kliar det i fingrarna vill jag lova! :)
 
Mitt och Tubbes tävlande detta år resulterade i en hel del placeringar. Vi gjorde även debut i LA.
Jag är mer än nöjd med vad vi åstakom. :) Även Jennifer och Tubbe gjorde en fin insats i Div 2 i höstas.
Även om det kommer ta en stund att komma tillbaka så ser jag verkligen fram emot 2016 och dess utmaningar!
 
Avslutar med några bilder på oss. <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det regnar i mitt hjärta.

Jag har idag upplevt en känsla jag inte vill behöva uppleva igen på väldigt länge.
 
Känner mig helt maktlös. När jag behövdes som mest kunde jag inte närvara...
och just då önskade jag mest av allt att jag inte vore gravid!
 
Var i stallet i dag på förmiddagen för att med stallkompisens hjälp lägga ett våtvarmt omslag (Gavins order)
på Tubbes hov som fått en envis hovböld. :( Har inte varit i stallet någon längre stund det senaste... men idag
blev det nästan 3 timmar. (då mest stillasittande eftersom att jag inte helst ska anstränga mig så mkt.)
 
På väg från stallet hör en kär vän av sig och berättar att hennes häst är dålig och att hon skulle behöva lite stöd.
I tanken satt jag redan i bilen påväg till henne i princip.. men jag var tvungen att ha i mig lite mat först.
När jag hade ätit insåg jag hur trött jag var i både kropp och knopp och insåg att jag borde inte åka... för miitt och bebisarnas bästa. Jag var helt enkelt tvungen att säga att jag inte kunde åka iallafall. :(
 
Det var det värsta beskedet jag någonsin behövt lämna tror jag...
Jag känner mig som den sämsta vännen i världshistorien! Fy :(
Att inte kunna vara där när hon behövde mig som mest känns förjävligt, mitt hjärta känns krossat.
Både hästen och vännen har stått mig väldigt nära och även om vi numera träffas ganska sällan tänker
jag mer än ofta på dom!
 
Himmeln har idag fått ännu en vacker ängel...
och Caesar har mött sin kärlek och bästa vän igen. Han måste ha blivit lycklig över att se henne,
och jag vet att han kommer ta väl hand om henne. 
 
Vila i frid underbara MIckelina. Du kommer föralltid ha en speciell plats i mitt hjärta <3
 
 
 
 
 
 
 

Det lackar mot jul.

Nu går det undan... till helgen är det redan 3:e advent!
 
Jag har nu påbörjat V.34 och känner mig som en flodko... och då är jag ändå inte så rysligt stor om man jämför med andra tvillingmammor i samma vecka.
 
Rummet till de små är så gott som klart. Kvar är att bädda sängarna och få upp en liten sänghimmel som mamma sytt, det kommer bli jättebra! Huset har bytt till julskrud med julgardiner och någon duk här och där.
Tomtarna har inte flyttat in ännu... får se om jag orkar med att ta fram dom eller om dom får vänta tills nästa jul... ;)
 
För första gången under de här omtumlande/spännande månaderna hade jag en liten deppstund igår.
Magen kändes bara stor och i vägen... vad jag än skulle göra var det två därinne som inte kunde vara stllla och man kände sig mest spyfärdig och trött. Jag längtar enormt mycket efter att få bli mig själv igen och bli av med dessa extra kilon. Att vara van vid att kunna röra sig obehindrat och alltid klara sig själv till att nu knappt orka få på sig underkläder är en stor omställning. Har verkligen inte varit mkt i stallet... inte alls så mycket som jag hade tänkt vara. I bland känns det nästan som att man inte har någon häst längre... :( Saknar alla kompisarna i och runt stallet jättemycket! Igår var en sån där dag när jag nästan bara ville lipa för att jag var så trött på det här... 
Men tiden går fort och snart är dom här... och då blir det nya utmaningar att anta.
En sak är säker...; Jag längtar enormt mycket efter Tubbe!! och hoppas min kropp kommer återhämta sig relativt snabbt så att jag är igång i vår igen med ridningen.
 
Även om tiden egentligen går väldigt fort... så känns det förtillfället som att dagen hasar sig fram...
Var inne på förlossningen i fredags för en undersökning. Sen blev det plötsligt snabba bud... läkarna tyckte det såg ut som att de små rackarna ville komma ut redan inom ett par dagar. Så det var bara att åka hem och packa ihop en väska med lite förnödenheter och sedan bege sig till Halmstad. (Kommer de innan v.35 blir vi förlösta i Halmstad...) Stackars Patric blev nog helt vettskrämd när jag ringde och sa att vi måste ner till Halmstad. Fick sedan ligga där nere över helgen för observation. De tog ctg (mäter barnens hjärtljud) två ggr om dagen och jag fick två kortisonsprutor som gör att deras små lungor ska utvecklas lite snabbare i fall de nu hade tänkt komma ut redan nu inom det närmsta. Helgen gick i slowmotion... tiden på ett sjukhus kan vara lång... tittade på skidskytte och läste. På nätterna sov jag urdåligt... så i förrgår när jag äntligen fick komma hem igen var jag dödstrött!
 
Nu är det vila som gäller... för att inte sätta fart på dom... utan snarare lugna dom och se till att det stannar därinne ett tag till... för även om jag vill bli av med magen så vill vi ju helst inte att de kommer ut innan nyår. ;)
men det är sånt man inte kan styra över såklart, så det återstår att se vad som händer. Dom verkar iallafall må väldigt bra och verkar friska och pigga så det känns ju tryggt! Jag hoppas allt ser bra ut på ultraljudet på fredags oxå, då ska dom mätas.
 
Det är mycket tankar som snurrar i huvudet nu när det är så nära... allt är ju jättespännande samtidigt som det känns lite läskigt oxå. Att ens liv kommer förändras totalt!
 
Är lyckligt lottad som har en grymt snäll sambo som verkligen stöttar och styr upp saker och ting åt mig. 
Tänk vilken tur att jag har dig <3 Du kommer greja pappa-rollen galant!
 
 
Avslutar med bilder på mig och Tubbe från julen 2013. <3
Får se om vi kan ta någon ny bild till helgen kanske på mig, honom och magen ;)
 
 
 
 
 
 
 
RSS 2.0