Åkte till Emily i måndags för att fortsätta rida lite i Harry Dabbsen som snabbt blev min favorit av de två sadlar jag fick med hem. Provade Venusen dagen innan... men blev inte över förtjust. Den var i ett (vad jag tycker iallafall) ganska tråkigt begagnat skick, sen var den väldigt hal och sätet var för hårt för min smak.

Nja... den var sådär. Så den lämnades hem i fredags.

 

På tisdagen vilade Tubbe.

 

Onsdagskvällen bjöd på dressyrträning hemma hos Emily. Red även då i Harry Dabbsen.

Det kändes riktigt bra! Helt plötsligt kändes det som att jag kunde rida igen :)

Vi övade skänkelvikningar och slutor. Lite Bakdelsvändningar m.m

 

Torsdag blev det vila för honom igen.

 

På fredagen åkte jag ner till Horse Farm och hämtade hem ytterligare en sadel för prövning, en Prestige Modena.

Hann tyvärr inte rida den kvällen... så det fick vänta tills i lördags.

 

Vädret var inte riktigt på min sida. Tänkte först köra till ridhuset, men så blev det inte.

Vilket jag sedan ångrade. För lagom tills jag skulle börja rida kom såklart regnet.

Eftersom vår padock TYVÄRR är en gräspadock så är den inge vidare att rida i när den blir blöt..

Så det fick bli en utritt i nya sadeln. Inte helt optimalt kanske... men hade inget val.

Paltade på mig regnrock... sen gav vi oss av. Givetvis slutade det ju att regna kort därpå...

så jag satt mest och svettades med regnrocken ;)

 

Tubbe var pigg och spänd under första stunden va vår lilla tur... blev bättre sen.

Sadeln kändes väldigt bra. Jag tyckte jag kom närmre Tubbe i denna. Kom mer om med benen liksom.

Lädret var strävare än det i Dabbsen. Så jag satt som en smäck :) Något hårdare säte, men benstöden var bra.

Tror jag bestämde redan där å då att det nog ska bli en sådan... men hade för avsikt att rida i den både igår och idag... Tyvärr gick inte den planen i lås.

 

När vi hade bara en liten bit kvar hem (Tubbe var fortfarande lite spänd) tittar Tubbe till på något och trampar snett. Efter det haltar han... Jag tänkte att han kanske hade trampat på en vass sten, det har ju hänt förr. Det brukar gå över efter en liten, liten stund. Men det gjorde det inte. Skrittade tillbaka hem... Bad honom trava precis innan vi kom fram och hoppades på bättring.... men han var halt.

Tog in honom och kylde av benet med vatten innan han fick gå ut i hagen... såg aldrig någon svullnad eller kände någon specill värme på någon punkt. Så Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra.

På kvällen åker vi på kalas... när det blir dax för insläpp ringer stallkamratens mamma och säger att han är jätte halt och väldigt svullen från knät och ner... *suck*

Fanns inget att göra, sa till dom att bara ställa in honom så får jag kolla på honm i morgon.

 

Åkte till stallet strax innan kl. 09.00.

Möttes av en glad häst... benet var lite svullet men inte så farligt. Tog ut honom ur boxen och kände på honom.

Svullnaden sitter på kotan. På utsidan, långt ner. Smorde in honom med linement, la på ett träningsskydd som ger bra stöd. Sedan släppte jag honom i padocken där det finns lite gräs. Han hatar att vara inne ensam... han blir jätte olycklig. Så jag kände att jag inte hade så mkt till val. Han blev väldigt lycklig när han insåg att han skulle få beta gräs <3 Lät honom trava ett par steg på vägen ut... och jo han markerade tydligt :(

 

Så... ja.... vi kan nog glömma att tävla på lördag... tyvärr. :/ och jag som började bli riktigt laddad.

Aja.... inte mycket att göra. Ska ringa veterinär i dag. Kommer ju behöva ett intyg om vi ska stryka oss.

Så ja... sadel-letar-historien är inte riktigt över ännu tror jag.

 

Nu till något helt annat.

 

Igår var det mycket känslor som for igenom huvudet.

Tog farväl av min gamla arbetsplats... mjölkade där för absolut sista gången, om än det var första på lääänge.

Inom två månader kommer ALLA korna vara borta, mjölkanläggningen ska slängas ut och ladugården kommer byggas om för ungdjur och tjurar. :( Gården är såld... Thomas flyttar i Juli. Nya ägaren tar över driften från och med idag. Det känns så fruktansvärt overkligt alltihop. Jag kunde aldrig föreställa mig att det inte skulle finnas mjölkkor på Vendalsgård. Det har det ju alltid gjort. Thomas är tredje generationen som drivit gården... men med dagens kassa mjölkpris gick det inte längre. Han tog ett beslut han var tvungen att ta för att rädda sitt egna skinn och inte gå i konkurs.

 

Jag och Evelyn mjölkade tillsammans igår... till tonerna av Queens "The show must go on" (spelades passande nog på radion). Visst är det så... livet stannnar inte upp pga det som nu ska ske.

Men att en så fin välbevarad ladugård avsedd för mjölkproduktion nu ska innehålla enbart bökiga tjurar känns jätte ledsamt. Dom försvinner sakta men säkert en efter en våra mjölkbönder...

och korna... ja... dom vet ju som tur inget om vad som ska hända. Det är det mest fruktansvärda av allt... dom kommer vara borta och slaktade allihop inom två månader. Även de som ska kalva inom loppet av en månad.

Låter helt sjukt... men man får skicka dräktiga kor till slakt, fram tills tre veckor innan kalvning. Helt sjukt! :(

Det var många känslor igår som sagt... sorg och oro mest...

 

Fick även köra Puman en sista gång. Den hämtade jag ny i Veddige för 5 år sedan. Minns känslan av nervositet och stolthet när jag körde den hem till Vendal. När jag svängde ner på gården och tänkte; "-jaha... här ska du bo i många år". Den glänste och på dess sida stod det Vendalsgård med stora vita bokstäver.

Timmätaren stod på 6.7 timmar. Jag kände mig helt lycksalig den dagen.

Likaså första gången jag fick plöja med den. Thomas var stolt över den han också det minns jag väl...

Att sitta i den i går och veta att den antagligen snart säljs vidare var också en jobbig känsla.

Det är jättesvårt att ta in att det kommer ske så stora förändringar på så kort tid. Att saker som "alltid" har varit snart är utraderade och ett minne blott. Det var ju här mina små flickor skulle få se kor för första gången, leka med kalvar och få se vart mjölken kommer i från. Få åka traktor.

 

Men det kommer inte att ske. En av de bättre gårdarna i trakten är nu påväg mot en jätte förändring och en epok påväg ner i graven. Det har fallit en del tårar denna helg... det gör ont i hjärtat att behöva se detta hända. :(

 

Är iallafall glad att jag fick chansen att jobba där i 7 år. Det var lärorika år <3