När det känns som att allt går åt helvete

Återigen har det gått en tid sedan jag skrev.
Nu behöver jag skriva av mig igen så nu kommer en uppdatering.
 
Allt fortsätter att rusa fram i sitt vanliga formel 1 tempo, och jag hinner inte med.
 
Hösten 2017... vi kam väl stryka delar av den helt?
Som jag skrev i förra inlägget har mitt liv känts som en enda stor jävla stress.
Sova, upp i ottan. klä barn, lämna på dagis, jobba jobba jobba, skynda hem för att träffa barnen innan läggdags alt. åk till stallet och försök skynda där så att man kommer hem i någorolunda tid. Så här går det i ett hela tiden.
Det har gjort att jag känner mig helt slut. Inser mer och mer att jag måste göra något åt situationen,
Så fort jag börjar känna stressad över något eller något krånglar bränner tårarna i ögonen eller så bryter jag ihop.
Det här är INTE likt mig.
 
Givetvis fick ju Tubbe ringorm IGEN. Som tur är blev det väldigt lindrigt.
Men nu återstår samma som sist; sanera och tvätta grejer. (har redan tvättat en omgång)
Tubbe ser oke nu och utslagen har börjat få päls. Detta innebär ju att han inte smittar längre.
 
Förstod för ungefär en månad sedan att jag måste göra något åt min situation.
Jag behöver stå i ett stalll där jag kan få helservice för en överkomlig slant.
Nya stallet i smedagård verkar dröja och jag trivs inte i det vi står nu. Det är för omständigt för mitt sinne.
Eppie och Wille är supergoa och jag skulle inte fundera på att flytta om allt blivit som det var tänkt.
Såg mig omkring eftr annat, bestämde mig fort för att jag skulle flytta till ett stall i närheten där några av mina vänner står. Där finns helservice till samma pris som jag betalar nu, och då ingår allt foder och spån även.
Valet blev enkelt. Det bestämdes att jag skulle flytta dit efter årsskiftet om Tubbes ringorm var okej då.
 
Ställde in mig på detta och kände mig sååå lättad över att vet att jag kommer inte behöva åka till stallet alls de två dagar han vilar helt. Jag kommer bara behöva koncentrera mig på att rida. Allt kändes så befriande och jag kände mig så mkt gladare. Tubbe har oxå känts gladare och han har varit trevlig att rida den här veckan.
 
Men igår kom ett bersked som gjorde att jag bara ville lämna jorden...
Tydligen är det folk i det nya stallet som är helt hysteriska över att Tubbe haft ringorm.
De är jätte nervösa över att deras hästar ska bli smittade. Ingen ville ha sin häst i en box intill Tubbe. :(
Detta trots att han inte smittar nu. Om de bara visste hur ont det här gör... har även fått höra att det spekulerats bakom min rygg i varför jag inte har varit ute och tävlat så mkt i år. Att det kanske skulle vara för att Tubbe aldrig ens blev av med ringormen förra gången (för ett år sedan). Vad är det med folk!? Jag har tappat tron på människan. Detta betyder alltså att stallägaren inte vågar ta emot mig eftersom det skulle bli ett sånt väsen, så vi får inte flytta dit. Hela min värld föll efter beskedet. Grät massor. Jag som tänkte att allt skulle bli så mkt bättre nu. Men tydligen är det inte meningen att jag ska få lyckas. Tur ändå att jag inte hann flytta dit... för det hade varit värre att komma dit och känna sig mobbad. Men usch.... jag som hade sett fram emot att få dela stall med några av mina goare hästkamrater (obs det är inte dom som inte vill ha dit mig såklart.), nu är allt åt helvete.
 
Det är julafton om en vecka. Orkar inte ens se frsm emot det. Vet inte om jag kommer kunna njuta.
Är ledig kommande vecka... jag och barnen ska vara hemma. Vet inte hur det ska gå. Kommer jag palla.
Vet ni hur sjukt det känns att ens ehöva tänka så? 
 
Jag skriver inte här för att någon enbart ska tycka synd om mig. Utan för att folk i min omgivning som läser ska förstå varför att jag helt ärligt inte mår så bra just nu. Jag vill att folk ska veta att jag orkar inte stressa mer. KOmmer jag sent när vi bestämt träff... låt det bara vara så, jag är glad om jag ens kommer iväg.
 
I skrivande stund är barnen ute och leker med sin underbara pappa i snön.
Jag skulle oxå varit med... men efter att ha fått på dom en massa kläder tog orken slut.
Fick sjukt dåligt samvete över att jag innerstinne inte ville gå ut och leka med mina barn, att Patric får göra det själv. Återigen bröt jag ihop. Och nu sitter jag här och skriver för att få ur mig lite känslor som svämmar över.
 
Patric är min hjälte i det mesta. Han har en stor varm famn som alltd finns när man behöver den.
Han är en underbar pappa till sina barn och han gör så gott han kan för att underlätta för mig,
Tack, jag vet inte vad skulle ta mig till utan dig. Älskar dig <3
Är glad för de vänner jag har som hör av sig och frågar hur det är, som lyssnar när jag behövt prata
det är skönt att veta att ni finns.
 
Nu hoppas jag att 2018 kommer bli ett bättre år.
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0