Tiden som aldrig räcker till

Vi närmar oss i raskt tempo första advent.
En tid jag verkligen tycker om. Att få julpynta och mysa till det lite extra här hemma är nått jag gillar.
Lite pepparkakor och glögg framför Tvn det är hög mysfaktor :)
 
Allt har väl gått i ett hejdundrade tempo sedan jag skrev senast och en del har hänt, både bra och dåliga ting.
 
Tubbe har haft ont i ryggen igen precis som jag misstänkte att han hade.
Så det har inte blivit så mkt ridning, han har mest jobbats i pessoasele som jag lånat av Wille.
Det funkar bra och hans rygg känns mycket bättre. Tycker ändå att han känns stel och motig, men det kan ju bero på att jag inte ridit ordentligt på länge oxå. Har pratat med Emily och hon ska rida honom troligtvis nästa vecka.
Ridningen har inte känts särskilt kul det senaste. Jag tycker det är jobbigt att hela tiden känna känslan av att vi är så långt i från vad vi varit och vad jag vill att vi ska vara. Patric har så rätt när han säger att jag måste sluta tänka på allt vi inte är... att jag faktiskt är mamma till tvillingar och att varken orken eller tiden är densamma nu som för ett år sedan, och särskilt inte nu när jag dessutom jobbar heltid oxå. Men meningen med att ha tillgång till ridhuset på så nära håll var ju faktkiskt att vi skulle utevcklas oxå... jag lever kvar i hoppet, vi får se hur det blir med allt.
Först och främst måste jag hitta tillbaka till glädjen i att rida och få en god känsla.
 
Jag stressar alldeles för mycket... det fick jag bevisat för mig veckan som gick.
I min värld vill jag vara en bra mamma, ha ett ordningsamt och rent hem som jag trivs i, ängna mig åt Tubbe som faktiskt har varit min stora energikälla i många år nu trots att han öven medför mycket jobb och gråa hår oxå...
Tyvärr har dygnet för få timmar för mig att kunna göra alla dessa ting på nu när jag jobbar heltid.
Det har fått mig att må piss.
Alltid finns det en tid att passa, eller ett klockslag som säger nu borde du vara klar el. gå och lägga dig tex.
Jag känner aldrig längre att jag kan slappna a helt, ibland har jag svårt att fokusera på en sak.
Sen mitt ständiga problem... jag är för snäll. Tänker nog mer på andras välbefinnande än mitt egna oftast.
Har svårt att bara säga - Nej idag kan jag inte.
Hela förra veckan gick jag och kände mig lite frustrerad över att jag inte hade kontroll på situtionen dvs, jag visste inte hur jag skulle kunna komma i från stressen och ändå känna att jag fått gjort allt jag vill på veckodagarna och känt att även Patric var nöjd.  Det gick så långt att jag bröt ihop i söndagskväll.
Ida har krånglat vid läggningen vilket betyder mkt skrik och krångel. Det upptill min stressade kropp och hjärna var ingen bra kombo. Att min käre sambo inte heller först kunde förstå varför jag känner mig så stressad gjorde det bara värre. Men vi pratade om saken och sedan kändes det bättre.
 
Fick reda på sent i förrgår att vi nu dessutom fått ringorm till smedagård.
Ville bara dö när jag fick beskedet. Ska jag behöva genomlida den proceduren igen??? :(
Det pallar jag bara inte :( Håller alla tummar för att Tubbe inte får det!
 
Jaja nog om tråkigheter.
 
Moa och Ida tjattrar i massor och snapppar upp sååå mycket ord nu. Så det gäller att tänka på vad man säger *haha* Tänk att de snart fyller två år. Helt galet.
Jag håller på och funderar ut vad de ska få julklapp nu. Ett litet kök kommer det bli bland annat.
Det ska bli kul att se hur de gör när det öppnar julklappar i år ;)
 
I natt har de sovit hos sin mormor o morfar. Jag och Patric var i Gbg på "Champions of rock" en hyllningsshow till Queen. Det var grymt bra! Vi är helt överens om att det är något utav de bästa livespelningarna vi sett!
Scandinavium var i princip fullsatt! Det var mäktigt när alla sjöng med i texterna. Magiskt nästan.
 
Idag har jag träffat Mia och Tim. Senast jag satt på honom var för ett år sedan.
Mycket har hänt sedan dess! Oj Oj! Superkul... :) Visst det är mycket jobb kvar men han har kommit en bit på vägen. Mia gör ett bra jobb <3 Det var kul att få rida någon annan häst än sin egan lite.
Tack Mia för förtroendet. Han är så underbar Tim. Hans inställning och sitt sätt att vara påminner mycket om min älsade vän Caesar som jag saknar otroligt mycket <3
 
   
 
Förra årets julkort :D <3
 
 
 
Petra
2017-11-18 @ 22:03:42

Alltid lika kul att läsa din blogg. Lyssna på Patric och ta ett steg i taget, tyvärr tror jag man ställer för stora krav på sig själv många gånger. Man missar att glädjas åt de små sakerna som tidigare var en självklarhet men nu kan kännas som ett högt berg. Kram




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0